Den senaste tiden/perioden i livet har varit väldigt intensiv och påfrestande och jag har känt av många gånger att jag fallit tillbaka till där jag var hösten 2016 - en person som jag absolut inte kände igen, hade panikångestattacker, ångest och var väldigt liten i sig själv. När jag fått tillbaka sådana här vibbar den senaste tiden har jag blivit rädd, backat och tryckt undan det. För jag vill inte hamna där igen. Jag vill aldrig mer känna så. Att man stryps långsamt, ångesten äter upp en innifrån och det bokstavligen talat känns som man ska dö. För det känns så, det gör fysiskt ont och hela kroppen värker. 

 

Så när jag har känt att den där känslan kryper sig på igen får jag panik och trycker undan den, jobbar ännu hårdare, sätter upp fler mål, höjer prestatonsnivån i allt jag gör för att tränga bort den känslan. Det är absolut inget fel eller skämmigt att känna ångest, få panikångest eller känna sig deprimerad. Det är ett ämne som måste lyftas och inte vara så tabu att prata om. 

 

På tåget hem idag läste jag några kapitel ur Michaela Fornis bok "Jag är inte perfekt, tyvärr". Den har hjälpt mig som fan och hjälper mig fortfarande när jag känner att livet känns motigt och jag vill ha tips, råd, igenkänningar och en bekräftelse om att man inte är ensam. För det är man inte. Ett tips till er alla är att läsa denna bok, Michaela Forni - du är en mästare att sätta ord på känslor. Tack för det. 

 

Jag bara kände för att skriva av mig lite. För en gång i tiden var denna blogg min personliga dagbok där jag skrev inlägg och skickade dem till utkast för att jag var rädd att publicera dem. För vad folk skulle tycka. Men detta är min blogg och om mina inlägg/berättelser kan hjälpa en enda liten fantastisk själ där ute så har jag lyckats. Då är jag nöjd. Under 2018 har jag som mål att bli mer djup och skriva av mig här - men denna gång publicera det offentligt istället för att skicka det till utkastet.