ETT ÅR SEDAN - ETT VIKTIGT ÄMNE ATT PRATA OM

 
För exakt ett år sedan skrev jag en text om mina egna erfarenheter om panikångest. Jag mådde väldigt dåligt förra hösten och kände inte igen mig själv, jag hade aldrig tidigare fått panikångest så jag var så rädd när det kom, när klumpen i magen växtes och gick upp i lungorna och sakta dödade dem, bokstavligen talat kvävde mig, kallsvettningar och ett hjärta som var nära på att explodera. Jag kände mig verkligen som en fånge i min egna kropp när det hände. Jag har nu lärt mig att hantera det bättre och är sällan med om det då jag har lärt mig att ta djupa andetag och inte ta på mig för mycket. 
 
Jag är så himla rädd för att det ska hända och när jag känner att oron finns där så blir rädslan större och jag blir så fruktansvärt jävla rädd att återuppleva det jag kände förra hösten, speciellt nu när det är höst och mycket påminner om den tiden. Men samtidigt är jag så otroligt stolt över mig själv vad jag åstadkommit på detta året som gått och vart jag står idag :) Panikångest är ett viktigt ämne att prata om öppet och det är absolut ingenting att skämmas över. Vi måste kunna prata öppet om det för att ta lärdom av varandra och hjälpa varandra när situationer som dessa händer. Detta ämne är viktigt att ta upp och ge kunskap om. Det är därför jag väljer att publicera detta inlägg igen och återigen att ni får ta del om det. 
 
Här är mina 3 bästa tips som jag brukar ta till när panikångest drabbar mig:
 
- Ta djupa andetag och försök att andas igenom dig det, lugnt. 
- Jag vet att det känns som att du kommer dö, men det kommer du inte. Försök att hitta lugnet.
- Prata om det. Prata med en utomstående eller någon nära och beskriv hur du känner och hur du mår. 
 
 
Här nedan kan du läsa min text jag skrev för exakt ett år sedan:
 
--------
 
 

Det händer idag igen. Jag känner hur det tjocknar i halsen på mig, jag får svårt att andas, men jag försöker kontrollera det genom att ta ett djupt andetag. Det hjälper inte. Jag kvävs. Jag känner hur pulsen går upp och det känns som jag ska explodera. Jag börjar skaka och kallsvettas, jag tänker att jag kommer dö nu, för så känns det - som att jag kommer dö. Jag kan inte hantera det och det bara brister och blanketten i mina ögon förvandlas till tårar.  

 Panikångest är nog det rätta ordet. 

 Jag är väldigt positiv som person, driven, glad och har många bollar i luften för jag älskar när det händer saker - det är ingen fasad jag byggt upp utan det är så jag är utåt och på sociala medier men jag tror det är viktigt att visa denna sida för er också. Att allt är inte en dans på rosor. Men jag vill framför allt visa, försöka förstå och acceptera det hela själv. 

 68% av Sveriges unga kvinnor har fått panikångest eller ont i bröstet på grund av stress enligt en undersökning i VeckoRevyn. Jag är en av de 68 procenten. Och du som läser det här kanske är en annan. 68% procent är alldeles för många, men vi är heller inte ensamma. 

Jag tror det började redan i våras när jag verkligen insåg att "shit, jag tar studenten om någon månad och blir vuxen på riktigt". Men det var så mycket annat under den tiden så jag lyckades att tränga bort det, fly från det, för det gör jag ofta, tränger bort problemen och försöker glömma. Men jag kan inte glömma för det är så jag är som person, jag bryr mig och jag känner så jävla mycket hela tiden. Det ligger liksom och gnager där inne någonstans. Om jag är känslig? Ja jag är så jävla känslig.

Jag har erkänt för mig själv nu att något är fel men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Och det behöver ju heller inte vara något som är fel. Jag är rädd varje morgon när jag vaknar för att det ska hända igen, och det kanske är därför det händer oftare nu. Speciellt när jag är ensam. Jag hatar att vara ensam. 

Jag minns inte hur det är att må 110% bra längre. Men att ha erkänt för mig själv mitt problem så tror jag att jag kan ta itu med det och hitta min väg tillbaka. Jag vill inte vakna varje morgon och känna att jag inte är fri eller att vara rädd. Jag vill inte vakna upp och känna att jag är fången i min egna kropp och kvävas sakta av ångest.

Det går upp och ned och vissa dagar är jag hur glad som helst och andra dagar är det inte så tipp topp. Ni kanske känner igen er? Men det är just det här att få en panikångestattack som gör att jag mår så dåligt. Rädslan för att det ska hända igen och känslan när det händer. 

Jag tror att om vi pratar om det mer med varandra, öppet, ärligt och på sociala medier behöver vi inte vara rädda eller känna oss ensam. Vi behöver prata om att livet kan bjuda på alla möjliga vändningar, att ensam är stark är en bluff och att det inte bara är okej, utan ibland också en nödvändighet, att få visa sig lite svag ibland. För det är det, det är så jävla skönt att bryta ihop och komma igen - och varje gång vi gör det så kommer vi tillbaka tusen gånger starkare. 

 
1

#METOO

 

Jag gick i 2:an på gymnasiet när jag för första gången blev antastad  och sexuellt ofredad ”på riktigt”. Innan hade det bara varit några slag på rumpan och liknande, men det var ju sådant som hörde till. Hörde till? Att jag och säkert många andra antog och trodde att sådant ”hörde till”. Mår illa av tanken att jag trott det varit ”okej” och hört till att bli tafsad på när man var på gymnasiefester eller liknande för att ha kul och dansa med sina kompisar. Det är aldrig okej och att självklarheten inte redan då fanns är så jävla sorligt (och uppenbarligen inte idag heller). Att bli tafsad på röven var vardagsmat och hörde till. 

Jag gick i 2:an på gymnasiet. Jag kommer ihåg att det var så mycket i skolan och mycket runt omkring. Jag fyllde 18 och i present fick jag ett presentkort hos en salong - jag skulle få gå på massage! Precis vad jag behövde, komma iväg och få slappna av. Hämta ny energi. Detta blev min värsta mardröm. Det var en manlig massör och det var jättebra i början men sista 20 minuterna var en mardröm. Jag låg ensam nere i en källare, bara han och jag. Han skulle massera mina ben och jag känner hur hans händer börjar närma sig min vagina och jag fryser. Jag blir som en pinne. Han börjar smeka innanför mina trosor och trycker upp sina fingrar i mig. Jag blir helt paralyserad. Jag får inte fram ett ljud, inte en rörelse, det blir svart och jag slutar andas. Jag vill bara försvinna. Efter det är det svart. 

När jag kom hem duschade jag så himla länge. Jag ville bara tvätta av mig allt, jag skrubbade, jag tvålade in mig men jag kände mig aldrig ren. Varför sa jag inte ifrån? Varför slog jag inte till honom, tog mina saker och sprang därifrån? Jag kände sådan jävla skam och gör fortfarande. Egentligen ska jag inte ens behöva försvara mig, men när man väl i den situationen så blir man så ställd och paralyserad så man får inte fram ett ord. Jag har enbart berättat för mina närmaste men det tog ett tag och för ett år sedan började jag berätta för andra. För jag skämdes. Jag tog på mig det, att det var mitt fel. Men idag inser jag att det var absolut inte mitt fel. Men den händelsen kommer alltid, alltid finnas med mig och påminna mig varje gång jag går förbi salongen eller går på massage. 

 En annan händelse var förra hösten när jag blev både sexuellt ofredad och sexuellt trakasserad. Jag, mina tjejkompisar, pojkvän och killkompis skulle ut här i Kalmar. Det var mycket folk som stod i kö och de släppte in några i taget. De leggar mig och mina tjejkompisar som är lika gamla som mig, vi hade alla precis fyllt 19. De släpper in oss, vi får betala entré och i entrén väntar jag på min pojken (som är jämngammal med mig) och min killkompis (som också är jämngammal med mig) men de kommer aldrig. Det dröjer 10 min sen ringer Adam och säger att de inte får komma in för att det är 20-års gräns. Jag ba, ja men vi kom ju in? Såklart blev jag väldigt irriterad och arg och konfronterade vakten - då säger han ”men lilla gumman, du kom ju in så du ska ju vara glad” LILLA GUMMAN????? Vem förminskar ens någon genom att säga LILLA GUMMAN? En ordningsvakt som ska vara en trygghet och säkerhet. Då tappade jag såklart väldigt mycket respekt och blev helt paff. Jag gick till en annan vakt och sa vad som hade hänt och han reagerade förvånansvärt bra och bad mig ringa min pojkvän igen så skulle han släppa in dem. Väl gjort så kommer Adam och vår gemensamma kompis tillbaka. Men blir inte insläppta? Då frågar jag den här vakten som lovat att släppa in dem vad som händer och han svarar ”Men du fattar väl att vi prioriterar snygga tjejer som du här inne, ni drar mycket folk, hur ska du ha det, ska du stanna eller ska du dra?” Jag blev helt förtvivlad, kände mig så förminskad och förolämpad, vände på klacken och gick. Sen dess har jag aldrig satt min fot där och tappat förtroendet för ordningsvakter totalt. 

 Jag mötte upp min pojkvän och vi gick till en bar/klubb där vi drack några öl och jag kände att jag började vända i mitt humör och bli lite glad igen. Adam vet att jag älskar att dansa så han drog med mig upp på dansgolvet för att få mig på lite bättre humör. När vi står där och dansar och har sjukt kul kommer det en kille med bestämde kliv fram till mig och kör upp sin hand i mitt skrev????? Hans polare slängde sig på honom och drog ut han från puben och Adam tog tag i mig och kollade hur jag mådde. Jag har aldrig i hela mitt och Adams förhållande se han arg, eller att han är nära på att flippa men där var det inte långt ifrån. Men jag tror han höll tillbaks för min skull, för där stod jag helt förstörd. Vi bestämmer oss för att dra hem. Ledsen och uppgiven efter de incidenterna som hänt tidigare under kvällen. När vi går över ett övergångsställe mitt i stan är det en bil som gasar upp i minst 100km/h och tvärnitar 3m framför där jag går på överstället. Jag går på ett ÖVERGÅNGSSTÄLLE. Han drar ner rutan och skriker ”din jävla fitta jag ska knulla din mamma”. 

Jag var helt slut och tom efter den kvällen. Så jävla ledsen och trött på män, ingenting förvånade mig längre, och än idag förvånar ingenting mig. 

Det ska inte behöva vara såhär att vi kvinnor inte kan gå hem själva efter utekväll. Att vi blir rädda för att en man går efter oss på kvällspromenaden. Jag hatar att vara fördomsfull och misstänksam men i dagens samhälle får man tyvärr vara det. Förra veckan betalade jag 100kr för en taxi för att jag inte vågade gå hem och jag hade ingen som kunde hämta mig. De 100kr var det värt än att vi hela mitt liv förstört för att tanken fanns där att jag kanske skulle bli våldtagen. Det ska inte behöva vara såhär. Det måste få ett stopp. Nu. Min kropp är min.

 

7

VINN EN VALFRI BIKINI FRÅN ELSA & ROSE

 
Just nu har jag ett samarbete med @elsaandrose där ni kan vinna en valfri bikini från deras magiska kollektion! Perfekt nu inför sommaren eller ifall ni ska utomlands. Det enda ni behöver göra är att följa de enkla instruktionerna på min instagram (klick - direktlänk till tävlingen). Ni har ingenting att förlora på det, <3 Lycka till älsklingar!
 
Ni kan även följa mig på mina andra sociala kanaler:
Instagram: @bymatiilda
Snapchat: matildastromdah
Twitter: @margitmatilda
 
#HappiChallenge
 
SheIn -Your Online Fashion Bodycon Dress