För exakt ett år sedan skrev jag en text om mina egna erfarenheter om panikångest. Jag mådde väldigt dåligt förra hösten och kände inte igen mig själv, jag hade aldrig tidigare fått panikångest så jag var så rädd när det kom, när klumpen i magen växtes och gick upp i lungorna och sakta dödade dem, bokstavligen talat kvävde mig, kallsvettningar och ett hjärta som var nära på att explodera. Jag kände mig verkligen som en fånge i min egna kropp när det hände. Jag har nu lärt mig att hantera det bättre och är sällan med om det då jag har lärt mig att ta djupa andetag och inte ta på mig för mycket. 

 

Jag är så himla rädd för att det ska hända och när jag känner att oron finns där så blir rädslan större och jag blir så fruktansvärt jävla rädd att återuppleva det jag kände förra hösten, speciellt nu när det är höst och mycket påminner om den tiden. Men samtidigt är jag så otroligt stolt över mig själv vad jag åstadkommit på detta året som gått och vart jag står idag :) Panikångest är ett viktigt ämne att prata om öppet och det är absolut ingenting att skämmas över. Vi måste kunna prata öppet om det för att ta lärdom av varandra och hjälpa varandra när situationer som dessa händer. Detta ämne är viktigt att ta upp och ge kunskap om. Det är därför jag väljer att publicera detta inlägg igen och återigen att ni får ta del om det. 

 

 

- Ta djupa andetag och försök att andas igenom dig det, lugnt. 

- Jag vet att det känns som att du kommer dö, men det kommer du inte. Försök att hitta lugnet.

- Prata om det. Prata med en utomstående eller någon nära och beskriv hur du känner och hur du mår. 

 

 

 

 

Det händer idag igen. Jag känner hur det tjocknar i halsen på mig, jag får svårt att andas, men jag försöker kontrollera det genom att ta ett djupt andetag. Det hjälper inte. Jag kvävs. Jag känner hur pulsen går upp och det känns som jag ska explodera. Jag börjar skaka och kallsvettas, jag tänker att jag kommer dö nu, för så känns det - som att jag kommer dö. Jag kan inte hantera det och det bara brister och blanketten i mina ögon förvandlas till tårar.  

 Panikångest är nog det rätta ordet. 

 Jag är väldigt positiv som person, driven, glad och har många bollar i luften för jag älskar när det händer saker - det är ingen fasad jag byggt upp utan det är så jag är utåt och på sociala medier men jag tror det är viktigt att visa denna sida för er också. Att allt är inte en dans på rosor. Men jag vill framför allt visa, försöka förstå och acceptera det hela själv. 

 68% av Sveriges unga kvinnor har fått panikångest eller ont i bröstet på grund av stress enligt en undersökning i VeckoRevyn. Jag är en av de 68 procenten. Och du som läser det här kanske är en annan. 68% procent är alldeles för många, men vi är heller inte ensamma. 

Jag tror det började redan i våras när jag verkligen insåg att "shit, jag tar studenten om någon månad och blir vuxen på riktigt". Men det var så mycket annat under den tiden så jag lyckades att tränga bort det, fly från det, för det gör jag ofta, tränger bort problemen och försöker glömma. Men jag kan inte glömma för det är så jag är som person, jag bryr mig och jag känner så jävla mycket hela tiden. Det ligger liksom och gnager där inne någonstans. Om jag är känslig? Ja jag är så jävla känslig.

Jag har erkänt för mig själv nu att något är fel men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Och det behöver ju heller inte vara något som är fel. Jag är rädd varje morgon när jag vaknar för att det ska hända igen, och det kanske är därför det händer oftare nu. Speciellt när jag är ensam. Jag hatar att vara ensam. 

Jag minns inte hur det är att må 110% bra längre. Men att ha erkänt för mig själv mitt problem så tror jag att jag kan ta itu med det och hitta min väg tillbaka. Jag vill inte vakna varje morgon och känna att jag inte är fri eller att vara rädd. Jag vill inte vakna upp och känna att jag är fången i min egna kropp och kvävas sakta av ångest.

Det går upp och ned och vissa dagar är jag hur glad som helst och andra dagar är det inte så tipp topp. Ni kanske känner igen er? Men det är just det här att få en panikångestattack som gör att jag mår så dåligt. Rädslan för att det ska hända igen och känslan när det händer. 

Jag tror att om vi pratar om det mer med varandra, öppet, ärligt och på sociala medier behöver vi inte vara rädda eller känna oss ensam. Vi behöver prata om att livet kan bjuda på alla möjliga vändningar, att ensam är stark är en bluff och att det inte bara är okej, utan ibland också en nödvändighet, att få visa sig lite svag ibland. För det är det, det är så jävla skönt att bryta ihop och komma igen - och varje gång vi gör det så kommer vi tillbaka tusen gånger starkare.